Verkar vara nere i någon down period. Det är inte så att jag ligger hemma och gråter mig till sömns om kvällarna, men motivationen och glädjen är ofta bortblåst. Och jag hatar när jag blir nollställd och inte "känner" saker. Jag är en person som är väldigt mycket oavsett om det är glad, pepp, arg eller ledsen. Men när jag blir noll och är varken eller tycker jag är jobbigare, för även om jag är jättearg eller ledsen vet jag att det snart går över igen. 

 

Nu känns det som om jag skulle kunna hoppa av skolan, sluta med hästar eller bli uppsagd från jobbet och det skulle inte röra mig i ryggen. Jag skulle fortfarande vara noll och vara det där skalet som inte bryr sig om vilket. 

 

Nu är det ju inte så att jag ska hoppa från en bro men jag saknar den glada Emelie. Hon som skrattar och är glad hela tiden, som är sådär naivt pepp på livet och uppskattar alla små saker. Hon har inte funnits med på ett tag nu även om jag vet att hon kommer tillbaka. 

 

Ja det blev ju svårt att skriva det här utan att få det att låta  överdramatiskt, vilket det inte är. Tankarna snurrar bara på 1000 saker, på allt och ingenting. På saker man kan påverka, och på saker man inte kan. Men det behövs nog det med, vi glada okompliserade otänkande skitar får nog saker att fundera på vi också. 

Bara jag kan komma fram till något vettigt snart, så jag kan bli min gladare jag igen......