Oftast är jag ganska snäll och harmlös människa men är det någonting som verkligen ka få det att koka inom mig så är det tröga människor, människor som är dumma i huvudet och inte använder hjärnan alls.

Körde (ensam i bilen) och parkerade på en mack igår. Gick in (och är helt själv även där). Notera kan man göra att enda sättet att ta sig till den macken är att åka bil. Allt som omger macken är nämligen motorväg. Och koll har ju dom där brudarna i kassan, för inte fan kan man tro att man kan tanka en enda droppe bensin och komma undan med det. Man hinner ju fan aldrig mer än sticka in nyllet innan de utbrister "o sen bensinen på 4an också, va?"

I alla fall, jag skulle köpa röda marlboro och tjejen i kassan säger . "Och så leg också tack".
Jo tack, jag har bilnycklarna i handen och har övningskört hit helt på egen hand, men nog fan kan jag nog vara 17 år och då ska jag minsann inte ha några cigaretter.



Annan grejj, hände samma dag. Ber pappa mig sätta mig ner för han skulle behöva prata med mig. "Är du lycklig?" frågar han och ser på mig som samtliga vänner dött i en bilolycka medan pojvännen låg med en annan. Då har han hittat en lapp i en av mina fickor där det står Sobril,  ett nummer, och en tidpunkt.

Hans slutsats var då att jag måste vara så ångestdrabbad och hysterisk att jag behöver sobril. Eller ja han visste inte ens vad Sobril var för någonting. Så det fick jag förklara för honom. Samtigit som jag sa att jag jobbar i vården.  Och att om jag skulle "knarka" något av något slag så skulle jag då fan inte skriva upp när och var på en lapp. Vem gör?
Jag skulle då inte "7/6 20.00 Hasch...... 7/6  21,15 God effekt. Nä fan. Kom igen nu.