Det blir jobbigt ibland när man jobbar i vården. Man får lära sig snabbt att ha ett visst avstånd till personer, man har själv gjort det misstaget . Jag träffade på en dam som påminde om min mormor och efter att träffa henne dagligen i tre år tyckte jag om henne som om det just varit min egen mormor. Att se henne gå bort var tufft. Efter ett tag har man ju lärt sig att det är en del av livet att dö, istället för att vara rädd för det kan det snarare vara en lättnad för en svårt sjuk människa. Och vi andra har ju kvar alla minnen av honom eller henne. Just nu är jag uppe på onkologen på msk, det fungerar bra. Man kopplar bort tanken på att de är där för de är svårt sjuka utan tänkerpå att de flesta blir friska och flyttar snart hem igen. Det enda som blir tufft är att se dom som inte är det. När de gråter med sina familjer på sina rum. Det enda som snurrar i mitt huvud då är när jag kom hem från skolan i gymnasiet och mamma väntade på mig hemma i vardagsrummet. Hon satt med tårar i ögonen och berättade att hon hade bröstcanser. Hur rädd hon var, och hur rädd jag var. Hon är friskförklarad idag men jag kan förstå hur de här familjerna måste känna sig. Att möta dem får jag en klump i magen och tårarna bränner i ögonen. Idag mötte jag en tjej jag ridit tillsammans med hur länge som helst. Hennes son ligger uppe på avdelningen. Så jävla hemskt. Hoppas han är en av alla dom som blir bra.