Nu är det torsdagkväll igen och imorn kommer min kille hem. Torsdagen och måndagen är värst, det är då man verkligen tycker att tiden kan flyta på lite grann. Det är många som sagt att distans har fungerat jättebra för deras förhållanden. Jag kan inte alls hålla med. Man tvingas att klara sig utan varandra. Att inte behöva varandra 24 timmar om dygnet. Vad är det som är så bra med det?

Så vi ligger i varsin soffa och pratar om vad vi har gjort i veckan.. Jag berättar att jag har följt hans diet och träningsprogram och gått ner 0.5 kg på 4 dagar. Han berättar att han vägt sig för första gången på 2 veckor och gått upp 5 kg. Jag fnissar. han blir tjurig.


Jag berättar att jag försökt dra ner på rökningen i veckan .
"Så det är därför du varit så  jävla tjurig?"
"Det har jag väl fan inte vart?!"
"Nej jag sa att det inte har märkts nått alls"

han kan verkligen stryka medhårs om det behövs. Men jag har varit tjurig och grinig. För rökningen. Och för att jag har ett ruttet distansförhållanden. Det har på nått sätt rättigfärdigat dåligt humör.