Nu är han borta och jag sitter här själv. Vi kommer inte ses förrän på fredag. Hej och hå hur ska det här gå. Jag är inte alls bra på att vara ensam. Har i stort sett aldrig varit det i hela mitt liv. Jag kan ärligt säga att jag inte har sovit ensam mer än 20 nätter sen jag var 15 år. 7 år, rätt sjukt när man tänker efter. Jag skulle kunna sätta mig och skriva ner varenda gång, så sällan är det. 5 nätter i förra lgh, ingen i den innan . Ingen i den innan det. Då är det alltså inte en enda natt på över ett år.

Har min pojkvän varit bortrest/festat/whatever så har jag sedan länge planerat in med en kompis. Eller hamnat hemma hos mina föräldrar. Skitlöjligt är det. Tre kvällar och tre nätter har jag framför mig själv nu. Idag har jag sysselsatt mig precis hela dagen så jag har nyss kommit hem. Nu ska jag iväg och handla och ha myskväll med mig själv. Woo!

Och efter den här veckan har vi bara 8 likadana kvar. Minst. Eventuellt hela vägen till april med. Även om det mest känns tufft och jobbigt Och  jag saknar honom och vill sätta mig på nästa tåg och skita i den här distans grejjen, känns det nyttigt och välbehövligt också. Lära sig att umgås med sig själv och att trivas med det. Bli mer självständig. Och längta ihjäl sig efter prinsen, tänk vad jag kommer uppskatta hans sällskap när vi väl kan ses <3