Dessa veckor som brukar gå så jävla fort. Går så sakta, det är så mycket som händer hela tiden. Och ganska mycket som är oklart. Man lever just för stunden. För en timme eller för till och med en minut. Idag hade jag sällskap med mig till stallet. Tror jag aldrig har hört så mycket gnäll. En bra jämförelse skulle kanske vara en 5 åring som man försökter tvinga till något.

"Men helvete jag kan inte", "Den kommer bita mig, det ser jag" "Vad gör den nu?"

Haha jag ser hur han försöker täcka över en hög och frågar vad han håller på med. hans svar löd ungefär
"Men jag kan ändå inte få upp skiten, jag gömmer det så vi kan bli klara och åka hem igen"