Jag är egentligen inte den som är en larvpotta. OK, lite kanske. Men jag är inte nån fjantig brud-brud som springer skriker och gråter så fort de får syn på en spindel.  Jag skulle inte hångla upp någon direkt, men jag skulle inte heller springa in till grannen om jag såg en. I skolan läser vi just nu en naturkunskap, teknik och estetikkurs och har fått i uppgift att göra larver till fjärilar och göra en dokumentation om det. osv m.m inte det viktiga.

 

Halvkul var det att ha en äcklig larv med sig hem i en liten burk. Jag tänkte direkt att min älskade katt (lilla helvetet) skulle i sina försök att leka med larven få upp locket och sen att jag skulle ha lösa vilda djur inomhus. Detta har som tur är (!) hittlills inte skett.  Och jag kan säga såhär, OM den någon gång skulle komma lös skulle jag GARANTERAT sova hos grannen till lägenheten är sanerad. Den växer lika mycket som ett muterat alienkryp tagen från vilken skräckfilm som helst. Säkerligen normalt, men tillräckligt för att få mig lite , ur form.

 

Haha lilla larviga Lars fick sig föresten en flygtur häromdagen. Skulle skriva den dagliga rapporten i ett block, varje dag håller jag upp honom i bra ljus så jag ser var som evetuellt kan va annorlunda än igår. Hur han ser urt, hur stor han är, hur aktiv han är osv. Ja ni fattar. Men eftersom han nu ingår i mitt "Läskig!" register är jag lite smårädd när jag hanterar burken. Och precis när jag håller upp burken mot ljuset stryker sig ena katten mot benet. Och jag höll allvarligt på att skita på mig och kastar burken åt helvete. Hahaha, men både larv och burk överlevde.

 

 

Liten larvig minilarv.

 

 

Muterad skräcklarv. (6 dagar senare en första bilden(!) ..)