I lördags var det äntligen dags. Det man laddat för x antal dagar, veckor & månader. 10 549 meter löpning. Haha kom hem vid halv 5 lördag morgon efter fredagens festande och där låg jag i sängen astaggad. Där låg jag och kunde inte sova för jag funderade på hur det skulle gå, samtidigt som jag var aspeppad och bara ville att det skulle bli lördag så jag kunde ösa!

Lördag morgon när jag vaknade upp var jag inte riktigt lika motiverad som timmarna innan. Bakfull och jävlig vinglade man runt och undrade vad klockan var.

Aja loppet iaf. Gud hade ju givit oss väldigt vackert väder att springa i. 30 grader, sol, blå himmel och helt vindstilla. Bara att stå eller sitta i värmen höll man på att flyta bort. Det var vidrigt!

Första kilometern gick bra, det var kul, man var peppad och på g. Resten av loppet var ett rent jävla helvete. Värmen gjorde att du ville lägga ner redan efter 2 km. I första kontrollen hällde jag ena vattenflaskan över mig och den andra drack jag upp. Det samma gjorde jag i samtliga vattenkontroller. Strax efter 5 kilometer började jag känna mig snurrig i huvudet och lite vinglig på benen så blev duschad med vattenslang. Sjövatten= ingen höjdare för det var ISKALLT men så sjukt skönt och välbehövligt just då.

I mål kom jag efter mycket om och men på 70 minuter. Nöjd och stolt över mig själv! Jag må ha gått i mål på (ganska exakt) dubbla tiden som vinnaren men hey fan jag gick i mål. För ett år sedan trodde jag aldrig jag skulle tagit mig dit jag är idag. Jag hade till i lördags som längst sprungit 8 km.

Men nu har jag en tid. Och i augusti då kör vi igen. Samma sträcka, fast i västerås. Och då ska jag självklart göra mitt yttersta för att bräcka min tid! 

MEN en sak säger jag bara. Är det samma väder och värme då som i lördags. Då kommer jag sätta mig på tvären som en tjurig unge. Det kan ju han däruppe hoppa upp och sätta sig på att jag ALDRIG ALDRIG ALDRIG kommer springa i så fall. You can only fool me once.






Viaduct reklamtröja :)